... nja, jag vet inte. Jag hade nog kunnat stanna i Frankrike ytterligare några veckor till. Vi har haft en riktig kanonvecka med sol och mellan 20 och 24 grader alla dagar utom den första (då vi i ösregn och 11 grader tog veckans första och enda långpromenad, smart där!).
Vi bodde i ett hus i Cagnes sur mer, strax utanför Nice, men har också hunnit med att pröva lyckan på casinot i Monaco, kika på lyxyachter i Antibes och St Tropez samt shoppa i Nice innan vi inatt landade i ett kallt Stockholm.

Det har varit en tung vecka. Det går väldigt mycket upp och ner men det har varit lite mer ner de sista dagarna. Begravningen i fredags var fin, även om den såklart var jobbig. Helt overkligt att tänka att vår bebis låg i den lilla, lilla vita kistan smyckad med rosa blommor. Hon ska inte ligga i en kista, hon ska ju vara hos oss istället!

I början på veckan träffade vi läkaren som vi hade under förlossningen, vi skulle få svar på vad som hänt. Vi gick därfrån utan att  egentligen veta mer än när vi kom. De hittar ingenting som kan förklara varför Ellen dog. Läkaren kan bara säga vad han tror, och det är att det är en infektion. Men om det är en infektion pga att vattnet gick, eller att infektionen gjorde så att vattnet gick går inte att säga för proverna visar ingenting.
Jag inbillar mig att jag hade kunna förstå det hela mer om jag hade haft komplikationer under graviditeten, om  det varit något fel på Ellen eller om jag varit sjuk på något sätt. Men när ingenting visar att något varit fel finns det heller inget som kan förklara denna mardröm. Och det gör att det känns så jävla meningslöst!

Vi är så tacksamma att vi har Tyra, utan henne vet jag inte hur vi skulle klara oss. Hon förstår inte själv hur mycket hon hjälper bara genom att finnas till. Men det gör ont när hon frågar om bebisen i magen, och det är svårt att förklara för en 2,5 åring varför inte bebisen finns här.

Nu ska jag fortsätta packa här, vi har efter mycket velande bestämt oss för att åka iväg på den sedan länge planerade semestern. Vi kan ju lika gärna vara ledsna i Frankrike som här, eller hur ?! Dessutom kan nog lite sol, vin, goda ostar och tid med familjen göra gott för själen.

Stor Kram och tack för era värmande kommentarer!

För drygt tre veckor sedan dog vår lilla flicka Ellen i magen. Innan detta hände kunde jag fundera på hur mammor och pappor som förlorar barn klarar sig? Hur klarar man att leva vidare efter att något sånt inträffar? Jag vet fortfarande inte hur man gör, bara att man gör det... även om det är jävligt tufft.
Dessa tre veckor har varit de längsta veckorna i mitt liv, hur kan de bara vara TRE veckor sedan hela världen stannade? Den elfte september, detta vidriga datum, förändrades allt! Jag skulle ju vara hemma och mysa, gå på promenader med barnvagnen och försöka anpassa mig till livet som tvåbarnsförälder. Det fick jag aldrig. Istället ska jag imorgon begrava vår fina lilla flicka. Vår bebis. Det är inte rättvist, ingen mamma eller pappa ska behöva begrava sitt barn!