Hej då 2010! Kom aldrig mer tillbaka!

Näst sista dagen på 2010, ett år jag mer än gärna lämnar bakom mig. 2010, ett år som inte blev som det skulle. Aldrig kunde jag ana att det var smärta och sorg som skulle vara det starkaste minnet från året som gått...
Nyårsafton 2009 var jag alldeles nygravid och såg fram emot året då vi skulle bli fyra. Nio månader in i 2010 trodde vi fortfarande det, ända tills den dagen då hela årets väntan och längtan slogs i bitar. Vi blev inte fyra. Efter nio månader var vi fortfarande tre... Vi fick en flicka som för alltid kommer att vara med oss, men som ändå aldrig kommer att vara det. En flicka vi inte fick ta med oss hem, en flicka vi inte fick chansen att lära känna och en flicka som aldrig fick träffa sin fina storasyster. 

Att säga att 2010 varit ett tufft år är en kraftig underdrift. Det finns inte ord tillräckligt starka för att beskriva hur de sista månaderna har varit. Jag kan bara hoppas att 2011 blir ett bättre år, det bara måste bli det. För ett år som 2010 vill jag aldrig mer uppleva!

Fredag

Första arbetsveckan avklarad! Det känns bra, bättre än jag trodde. Lite ringrostig, men det är ändå skönt att vara tillbaka, jobba och träffa kollegor. Att återgå till vardagen och att få tänka på något annat för ett par timmar. Sen kommer tankarna tillbaka... Slår med full kraft när jag ser en kvinna med stor mage som vankar längs korridorerna, eller föräldrar som går ut ifrån sjukhuset med sin lilla bebis. Jag vill också, fan vad jag också vill det!

Min fina lilla Ellen skulle ha varit tre månader nu! FAN!!!

Redan en bit in i november

Jag önskar att jag haft kameran med mig till kyrkogården i lördags, alla ljus i mörkret var så vansinnigt vackert!
.
Vart tar tiden vägen?! Dagarna bara springer förbi och jag hinner inte med.
För två veckor sedan fick vi brev från kyrkogårdsförvaltningen att Ellen blivit begravd. Vi valde minneslund och i lördags, på Allahelgona, var vi där och tände ett ljus och lämnade blommor. Det var helt magiskt att se alla hundratals ljus som brann. Ett för varje person som inte längre finns hos oss.
.
Snart är det två månader sedan Ellen lämnade oss, och sorgen och saknaden är fortfarande stor men den börjar bli lättare att bära. Istället är det andra känslor som tar plats i kroppen... Jag kan fortfarande få dåligt samvete när jag skrattar eller känner att jag mår bra, för man ska inte skratta eller må bra när man förlorat sitt barn! Samtidigt så VET jag att man måste få må bra ibland för att orka, men det är svårt att resonera med känslor.
.
Några av er har undrat om vi har fått stöd av sjukvården, och det har vi. Vi träffar en kurator, och har även fått uppföljning av förlossningsläkaren. Om någon vecka ska vi även träffa den underbara barnmorskan vi hade under våra dagar på förlossningen. Sedan har vi fantastisk familj och vänner runt omkring oss (b.la. ett par som genomgått samma mardröm som vi) så vi kommer att klara oss vidare, även om ingenting kommer bli som förut.

Tung vecka...





Det har varit en tung vecka. Det går väldigt mycket upp och ner men det har varit lite mer ner de sista dagarna. Begravningen i fredags var fin, även om den såklart var jobbig. Helt overkligt att tänka att vår bebis låg i den lilla, lilla vita kistan smyckad med rosa blommor. Hon ska inte ligga i en kista, hon ska ju vara hos oss istället!

I början på veckan träffade vi läkaren som vi hade under förlossningen, vi skulle få svar på vad som hänt. Vi gick därfrån utan att  egentligen veta mer än när vi kom. De hittar ingenting som kan förklara varför Ellen dog. Läkaren kan bara säga vad han tror, och det är att det är en infektion. Men om det är en infektion pga att vattnet gick, eller att infektionen gjorde så att vattnet gick går inte att säga för proverna visar ingenting.
Jag inbillar mig att jag hade kunna förstå det hela mer om jag hade haft komplikationer under graviditeten, om  det varit något fel på Ellen eller om jag varit sjuk på något sätt. Men när ingenting visar att något varit fel finns det heller inget som kan förklara denna mardröm. Och det gör att det känns så jävla meningslöst!

Vi är så tacksamma att vi har Tyra, utan henne vet jag inte hur vi skulle klara oss. Hon förstår inte själv hur mycket hon hjälper bara genom att finnas till. Men det gör ont när hon frågar om bebisen i magen, och det är svårt att förklara för en 2,5 åring varför inte bebisen finns här.

Nu ska jag fortsätta packa här, vi har efter mycket velande bestämt oss för att åka iväg på den sedan länge planerade semestern. Vi kan ju lika gärna vara ledsna i Frankrike som här, eller hur ?! Dessutom kan nog lite sol, vin, goda ostar och tid med familjen göra gott för själen.

Stor Kram och tack för era värmande kommentarer!



Tre veckor...


För drygt tre veckor sedan dog vår lilla flicka Ellen i magen. Innan detta hände kunde jag fundera på hur mammor och pappor som förlorar barn klarar sig? Hur klarar man att leva vidare efter att något sånt inträffar? Jag vet fortfarande inte hur man gör, bara att man gör det... även om det är jävligt tufft.
Dessa tre veckor har varit de längsta veckorna i mitt liv, hur kan de bara vara TRE veckor sedan hela världen stannade? Den elfte september, detta vidriga datum, förändrades allt! Jag skulle ju vara hemma och mysa, gå på promenader med barnvagnen och försöka anpassa mig till livet som tvåbarnsförälder. Det fick jag aldrig. Istället ska jag imorgon begrava vår fina lilla flicka. Vår bebis. Det är inte rättvist, ingen mamma eller pappa ska behöva begrava sitt barn! 





Tack

Jag läser alla era fina ord och både jag och Johan blir så otroligt berörda av hur mycket ni bryr er...

Vi är lyckligt lottade som har en frisk, fantastisk dotter som håller oss uppe men om det värsta inte hänt, hade vi haft två vackra döttrar hos oss.


Det värsta...

... har hänt och jag vet inte hur vi någonsin ska kunna orka igen.


RSS 2.0