Dags att ta tag i kroppen nu känner jag. Första veckorna efter förlossningen var jag helt slut och kunde inte ens gå 200m utan att vara svimfärdig (förlorade en massa blod bl.a.). Men nu har järnvärdet legat bra ett tag och kroppen känns som innan, förutom dessa extrakilon då.

.

Jag har alltså ett par kilo kvar, har ändå tappat en hel del med tanke på att jag inte fått någon extra draghjälp i form av amning. Har sedan ett par veckor minskat på kolhydraterna och rört mig mer och denna vecka visade vågen -0.9kg. Ska fortsätta med powerwalks och någon stund på orbitreken på vardagarna, helgerna kommer det nog bli mindre motion.

.

.

Nike+ gör det i allafall roligare att träna, här ser ni mina senaste rundor. Med en liten dosa i skon mäts bl.a. hastighet och hur långt man går eller springer, för er som inte visste

När man, som idag, slår personbästa får man glada hejjarop av Lance Armstrong. Nike+ och grym musik i öronen var sällskapet under mina sex kilometer idag. Fick upp flåset ordentligt under Semptembers Mikrofonkåt. Bästa låten på länge!

2000-talets mest uttjatade uttryck, fredagsmys... Men det passar ändå in rätt bra. Vi njuter av ost, vin och lufttorkad skinka! FREDAGSMYYYYS!

Önskar er en härlig start på helgen!

Jag önskar att jag haft kameran med mig till kyrkogården i lördags, alla ljus i mörkret var så vansinnigt vackert!

.

Vart tar tiden vägen?! Dagarna bara springer förbi och jag hinner inte med.

För två veckor sedan fick vi brev från kyrkogårdsförvaltningen att Ellen blivit begravd. Vi valde minneslund och i lördags, på Allahelgona, var vi där och tände ett ljus och lämnade blommor. Det var helt magiskt att se alla hundratals ljus som brann. Ett för varje person som inte längre finns hos oss.

.

Snart är det två månader sedan Ellen lämnade oss, och sorgen och saknaden är fortfarande stor men den börjar bli lättare att bära. Istället är det andra känslor som tar plats i kroppen... Jag kan fortfarande få dåligt samvete när jag skrattar eller känner att jag mår bra, för man ska inte skratta eller må bra när man förlorat sitt barn! Samtidigt så VET jag att man måste få må bra ibland för att orka, men det är svårt att resonera med känslor.

.

Några av er har undrat om vi har fått stöd av sjukvården, och det har vi. Vi träffar en kurator, och har även fått uppföljning av förlossningsläkaren. Om någon vecka ska vi även träffa den underbara barnmorskan vi hade under våra dagar på förlossningen. Sedan har vi fantastisk familj och vänner runt omkring oss (b.la. ett par som genomgått samma mardröm som vi) så vi kommer att klara oss vidare, även om ingenting kommer bli som förut.