Det var ett tag sedan jag tittade in här, men ni är några som tittar in lite då och då. Eftersom jag inte kan låta bli att bli lite smickrad över att ni fortfarande tar er tiden att kika förbi och till och med skriva några rader tänkte jag uppdatera er... 
Mycket kan hända under ett år, det fick vi veta under 2010 då vi gick och väntade och längtade så länge, men 2011 har också varit ett händelserikt år hittills... 

foto:Daniel Stamnell


En alldeles underbar dag, fylld av lycka och kärlek. Men en dag detta år överträffar vår bröllopsdag. Nämligen den 26 juli, då jag blev mamma för tredje gången och vi äntligen fick möta den lilla bebis som växt inuti min mage sedan slutet av förra året...


Älskade, finaste Adrian. Vår son, Tyra och Ellens lillebror!



Lycklig och lättad!



Stolt storasyster!


Det var en kort uppdatering kring vad som hänt sedan vi hördes sist! 
Ellen är fortfarande så saknad av oss, kommer alltid att vara det. Jag kan inte förstå att det på söndag har gått ett helt år sedan vi fick vårat livs värsta besked, att Ellen inte längre levde! Hur kan ett år gå så snabbt men ändå så långsamt?! Det är med både glädje och sorg jag kommer att möta söndagen. Glädje över de två barn jag har hos mig och lika mycket sorg över det barn jag tvingas leva utan.

Vilken succé gårdagens besök på Junibacken var. Ett otroligt mysigt ställe för barn som, precis som Tyra, gillar Astrid Lindgrens berättelser. Precis när vi kom dit spelades teater i VillaVillerkulla och Tyra tittade fascinerad på Pippi, Prusiluskan och poliserna Kling och Klang. Vi måste definitivt gå på teater fler gånger för som hon uppskattade det.

Innan vi åkte så fick Tyra, till sin stora glädje, välja vad hon ville ha i julklapp från farmor och farfar. Inte helt oväntat var det full pippimundering med tillhörande häst som valet till slut föll på.

Vi spenderade nästan fem timmar på Junibacken och jag vet inte vem av oss som var tröttast när vi gick därifrån?! Men det var det sååå värt, Tyra har hela dagen idag pratat om att hon träffat Pippi. En riktig succé som sagt!

... nja, jag vet inte. Jag hade nog kunnat stanna i Frankrike ytterligare några veckor till. Vi har haft en riktig kanonvecka med sol och mellan 20 och 24 grader alla dagar utom den första (då vi i ösregn och 11 grader tog veckans första och enda långpromenad, smart där!).
Vi bodde i ett hus i Cagnes sur mer, strax utanför Nice, men har också hunnit med att pröva lyckan på casinot i Monaco, kika på lyxyachter i Antibes och St Tropez samt shoppa i Nice innan vi inatt landade i ett kallt Stockholm.

Det har varit en tung vecka. Det går väldigt mycket upp och ner men det har varit lite mer ner de sista dagarna. Begravningen i fredags var fin, även om den såklart var jobbig. Helt overkligt att tänka att vår bebis låg i den lilla, lilla vita kistan smyckad med rosa blommor. Hon ska inte ligga i en kista, hon ska ju vara hos oss istället!

I början på veckan träffade vi läkaren som vi hade under förlossningen, vi skulle få svar på vad som hänt. Vi gick därfrån utan att  egentligen veta mer än när vi kom. De hittar ingenting som kan förklara varför Ellen dog. Läkaren kan bara säga vad han tror, och det är att det är en infektion. Men om det är en infektion pga att vattnet gick, eller att infektionen gjorde så att vattnet gick går inte att säga för proverna visar ingenting.
Jag inbillar mig att jag hade kunna förstå det hela mer om jag hade haft komplikationer under graviditeten, om  det varit något fel på Ellen eller om jag varit sjuk på något sätt. Men när ingenting visar att något varit fel finns det heller inget som kan förklara denna mardröm. Och det gör att det känns så jävla meningslöst!

Vi är så tacksamma att vi har Tyra, utan henne vet jag inte hur vi skulle klara oss. Hon förstår inte själv hur mycket hon hjälper bara genom att finnas till. Men det gör ont när hon frågar om bebisen i magen, och det är svårt att förklara för en 2,5 åring varför inte bebisen finns här.

Nu ska jag fortsätta packa här, vi har efter mycket velande bestämt oss för att åka iväg på den sedan länge planerade semestern. Vi kan ju lika gärna vara ledsna i Frankrike som här, eller hur ?! Dessutom kan nog lite sol, vin, goda ostar och tid med familjen göra gott för själen.

Stor Kram och tack för era värmande kommentarer!

För drygt tre veckor sedan dog vår lilla flicka Ellen i magen. Innan detta hände kunde jag fundera på hur mammor och pappor som förlorar barn klarar sig? Hur klarar man att leva vidare efter att något sånt inträffar? Jag vet fortfarande inte hur man gör, bara att man gör det... även om det är jävligt tufft.
Dessa tre veckor har varit de längsta veckorna i mitt liv, hur kan de bara vara TRE veckor sedan hela världen stannade? Den elfte september, detta vidriga datum, förändrades allt! Jag skulle ju vara hemma och mysa, gå på promenader med barnvagnen och försöka anpassa mig till livet som tvåbarnsförälder. Det fick jag aldrig. Istället ska jag imorgon begrava vår fina lilla flicka. Vår bebis. Det är inte rättvist, ingen mamma eller pappa ska behöva begrava sitt barn! 

Jag läser alla era fina ord och både jag och Johan blir så otroligt berörda av hur mycket ni bryr er...

Vi är lyckligt lottade som har en frisk, fantastisk dotter som håller oss uppe men om det värsta inte hänt, hade vi haft två vackra döttrar hos oss.